Det är enormt smärtsamt att se en person man tycker om och ser upp till må så här dåligt. När jag träffade Amanda första gången dröjde det inte lång tid innan vi pratade tvångsstereliseringen som hon hade utsatts för, i och med att hon bytt kön. Bytt kön, låter så fel, hon rätade till där naturen gjort fel. Blev sig själv!
I vilket fall, tvångssterelisering, för att transsexualism ska vara någon slags sjukdom… Jag förstår mig inte på det där riktigt. Men jag kanske är för öppen för ”mitt eget bästa”, vilket gör att jag inte förstår när folk är inskränkta i sitt tänkande. Mycket lagar och sådant vi sitter med är ju så sjukt utdaterade att det finns inte.
Att inte kunna få fira mors dag är hjärtskärande. Jag känner verkligen för Amanda, dels för att jag har mina egna rädslor kring att aldrig kunna bli gravid. Jag lär dock ha bättre förutsättningar för att få adoptera, men det är ändå en ganska stor skillnad och jag förstår sorgen, till viss del.
Jag önskar att jag kunde ge den styrka jag har funnit i mig själv under det senaste året och bara räcka över det till Amanda. Det är när vi mår som sämst som vi behöver våra vänner som mest. Jag vet inte ens om jag och Amanda är vänner, vi har bara träffats några få gånger. Först i Almedalen, sedan någon demo här och kanske där. Men Amanda betyder ändå något för mig. Hon symboliserar något viktigt för mig. Att få vara sig själv, oavsett var det leder en.
Tack för att du finns Amanda!
Sen när man hittar guldklimpar som detta inlägg, tack för inspirationen!
maloki 