Den 18 januari fick jag veta att jag är riksdagskandidat för Piratpartiet. Sedan dess har jag hunnit växa som person, och det är nog bara en start till att växa in i rollen som just Riksdagskandidat. Jag växte när jag var på tjejsnack, vilket jag förhoppningsvis visade i mina reflektioner. Jag håller på och ska ska flytta och säljer nästan allt jag äger, det är enormt stort och utvecklande. Min utveckling det senaste året har också varit väldigt stor, vägen som tagit mig hit var inte nådig.
I morse var jag som jag nämnde i inlägget innan, hos frissan. Medan jag satt där och väntade på att färgen skulle verka klart fick jag tid att filosofera lite, eftersom jag inte är överdrivet förtjust i att läsa ”Se & Hör”, och ingen svarade på mina sms, fy er dåliga sms kompisar, så fick hjärnan helt enkelt gå någon annanstans.
Det var inte så mycket politiska tankar inte direkt i alla fall. Mina tankar cirklar mer kring min egen personliga utveckling på senaste. Jag tänkte berätta lite mer.
Som en del av er vet föreläste jag i fredags, vilket för mig blev ett stort bevis på min personliga utveckling. Visserligen skedde detta i ett litet konferensrum med max 10 personer. Men det var ändå ett steg jag var tvungen att ta. Att göra det var inget större problem, det var inte så farligt som jag trodde, och jag blev ”inlotsad” i samtalet innan jag fick ”ta scenen”.
Att genomföra det är något som aldrig hade skett om det inte hade varit för min jobbcoach. Hon har gett mig så oerhört mycket. Samtidigt som ord ifrån Emma Opassande har ringt i öronen. Saker hon har sagt till mig under höstens gång bland annat. När Emma, som min jobbcoach också heter, då säger grejer som triggar minnen av det Opassande har sagt, och de tillsammans får mig att ta steg jag aldrig någonsin skulle kunnat tänka mig göra tidigare fyller det mig av styrka.
De som känner mig sedan tidigare, sedan i våras åtminstonde, och även en del som jag har pratat med under hösten och även pratat med efter jul. Okej vi tar om det: En del vet att jag har haft problem med lokaltrafik, och enorm osäkerthet när det gäller att hitta någonstans i en ny stad överhuvudtaget. Jag har alltid haft ett enormt behov av att få avlastningen att någon möter upp mig på stationen så att jag kan ta mig dit jag ska. Nu inför denna resa till Stockholm har jag tänkt att köpa ett respass, jag har inte bett någon möta mig någonstans och jag har tagit reda på vilka tunnelbanor jag behöver åka med för att ta mig dit jag vill. Det är något jag inte skulle ha övervägt för ett år sedan, för 6 månader sedan eller bara några veckor sedan. Jag har blivit enormt stärkt.
Inlägget om föreläsningen tyckte min jobbcoach var så bra att hon skickade det till de andra jobbcoacherna, och eftersom jag sagt att jag var villig att föreläsa hos dem också skrev hon med det i mailet. Det tog ca 5 minuter efter att mailet blev skickat som en av de andra jobbcoacherna ringde och ville ha mig att föreläsa. Eftersom jag är borta denna vecka blir det nästa fredag, den 12. Då ska jag alltså föreläsa på Communicare i Karlstad, om sociala medier och jobbsök. Detta gör mig stolt att någon ringer och begär mig för en föreläsning.
Det visar inte nödvändigtvis på att min kompetens har utvecklas, jag tror att den har alltid funnits där, men det visar att jag vågar utnyttja min egen kompetens, jag vågar ta plats och jag vågar visa att jag kan. Jag visar framfötterna helt enkelt. Det har jag gjort från dag ett hos min jobbcoach, nu 3 veckor senare har det verkligen gett resultat. Både på personlig nivå och professionell nivå.
